snowstreams

snowstreams

Snowstreams

Blogen handlar om livet med hundarna av rasen siberian husky. Vardag och tävling. Mycket fotografier på hundarna men också en del naturbilder.

Följ oss även på
Instgram: snowstreams_sh
Twitter.

Duktiga vovvar

Tävling snöPosted by Ylwa Mon, April 08, 2013 20:54:31
Ibland är det svårt att hinna med men nu äntligen måste jag få gratulera de duktiga valpköparna som lyckats så bra med sina vovvar på tävling i vinter.

Snowstreams Viola Elatior, "Tior", har med sin ägare Petter Hillborg bland annat tagit SM-brons i pulka lång uppe i Boden. Tack Petter för bilden.
Snowstreams Viola Alba tog SM-Guld i fyrspann masstart och SM-brons i fyrspann med Moa Björk under SM-veckan i Falun. Snowstreams Viola Paulustris, "Noppe", har ingått i Maja Antoniussons spann. De har vunnit samtliga tävlingar de ställt upp i. Detta innebär SM-guld i Gafsele, guld i Lekvattnet, Ryssjön och Lillholmsjö. Tidsmässigt var Maja snabbaste fyrspann i Lillholmsjö och hade hon kört i den officiella klassen hade hon legat långt upp i resultatlistan på samtliga tävlingar. (Noppe syns längst bak till vänster, han är den mörkaste hunden.)

Stort grattis Petter, Moa och Maja, bra jobbat!

SE(polar)CH

Tävling snöPosted by Ylwa Fri, April 06, 2012 21:53:18
Idag hämtade jag ut det här på posten. Det är klart att jag är stolt över Ios nya titel. Fast i det stora hela har det inte så stor betydelse. Det viktiga är att vi trivs och har roligt med det vi gör. Tävlar vi så gör vi det för att det är roligt. Att träna alla leriga höstkvällar och svinkalla vinternätter är också roligt. För många måste jag framstå som en fanatiker. Att ge sig ut och träna i ur och skur. Alla dessa långa resor till tävlingarna runt om i landet. Den absolut största, och kanske enda anledningen till att jag gör det är att det är roligt. Att få sin hund meriterad är en extra bonus som kommer på köpet. Jag älskar Io lika mycket med eller utan titlar. Cémbra som aldrig kommer att få några titlar är lika älskad, viktig och betydelsefull hon. Visst är det fint att ha en merit på sin hund men i slutändan är det betydligt viktigare att ha roligt. Jag hoppas att ingen minns sin hund för de titlar den hade utan minns hunden för den fantastiska individ den var och allt roligt ni upplevde tillsammans.

Ett citat som passar in står i almanackan.

"Dina möjligheter till framgång står i direkt proportion till hur mycket glädje du får ut av det du gör."
Michael Korda



Polarhundmästerskapen 2012

Tävling snöPosted by Ylwa Wed, April 04, 2012 12:35:35
Se vilka fina bilder Josefin Andersson tog på oss i Strömsund.
Alla bilder copyright: Josefin Andersson.

Dag 1, Io och Molly i led, Melos och Ib point, Liac och Leda wheel.
Dag 2 Melos och Io i led, Ib och Molly i point, Liac och Leda i wheel. Alla bilder copyright: Josefin Andersson.

Polarhundmästerskapen

Tävling snöPosted by Ylwa Tue, March 27, 2012 21:48:30

Banan ska vara 13 kilometer, den ska gå lite upp och ner och den ska vara kurvig. Det är den info jag får om Polarhundmästerskapen i Strömsund när jag ringer och frågar. 13 kilometer är en aning långt för mina otränade hundar. De ska i vilket fall kunna ta sig runt eftersom det inte ska vara långa backar, utan lite upp och ner mest hela tiden. Jag bestämmer mig för att åka upp och bara köra runt utan att tävla. Vi kan behöva en bra avslutning på denna hitintills så usla säsong. Vovvarna kan få springa på snö framför släden. De har nu inte tränats på ca fem veckor. De kommer att uppskatta att få springa framför släden.

När jag checkar in spannet före veterinärbesiktningen visar det sig att banan är 14 km dessutom är det två varv på en 7,5 kilometerns bana. På förarmötet kommer ännu mer information. På en sträcka av 800 meter kommer spannen mötas nos mot nos. Det är bara avspärrat på de mest kritiska ställena. All denna info hade varit bra att ha haft i förväg. Hade jag haft informationen hade jag inte åkt upp. Nu när vi väl är upp är det bara att köra och göra det bästa av det.

På lördagen får jag fantastisk hjälp till start. Starten går på en bro. Vovvarna går ut bra. Banan är extremt kurvig och mycket backig. Det är betydligt brantare backar än den tidigare beskrivningen. Uppförsbackarna är inte att leka med då man som jag har otränade hundar och det är relativt varmt ute. Det här är väl som det kan vara men vad som är värre är att spåren inte bär. Hundarna trampar igenom de dyker och snubblar i snön när den ger efter under dem. Det är vidrigt. Jag bromsar allt jag kan i de mycket branta utförsbackarna men de är mycket branta. Det är mycket obehagligt när någon hund trampar igenom. Värst är det på de brantaste ställen där det är som svårast att bromsa ner. När vi möter ett 8-spann ”head-on” går de rakt över mot oss. Jag manar på mina hundar framåt för att hinna undan. Vi hinner inte utan mina hundar blir tvungen att väja undan för inte kollidera. Tack och lov går allt bra och jag är nöjd över att mina hundar inte bryr sig om mötena. Den enda som är lite fundersam är Ib. Han är inte heller lika erfaren som de andra. När jag kör om Ida Björk lägger hon sig efter mig och så ska vi ligga resten av banan. I en utförslöpa lyckas jag inte få ner farten tillräckligt och Melos får linan runt ett bakben. Jag får stanna i en nedförsbacke för att trassla ut honom. Jag ber Ida vänta för om hon kör om och hundarna rycker på framåt kan Melos skada sig mycket illa. Stort tack till Ida för att du stod kvar och väntade när jag sprang fram och trasslade ut Melos ben. Till slut efter vad som känns som en evighet är vi nästan runt det sista varvet. Precis i slutet av den del där spannen möts ”head on” får Molly för sig att hon ska gena. Hur hon nu tänker, för i den riktning hon tänker ta kommer vi att behöva köra ett tredje varv. Två gånger stretar hon iväg för att gena. Båda gångerna lyckas Io dra henne tillbaka på rätt spår. Så till slut kan vi köra sista biten mot mål. Precis före mål blir vi omkörda av Bo Jönsson och vi kör in tre spann i karavan i mål. Jag har väl i princip redan då bestämt mig för att inte köra nästa dag, om spåren ser ut som dagens. Jag är jättenöjd med hundarnas prestation under dagen. Att de är extremt otränade vet jag och vi var verkligen inte förberedda på den tuffa bana som tävlingen bjöd på. De har helt klart gjort sitt bästa under de förutsättningar de haft. Även norrut försvinner nu snön. Parkeringen där vi står är extremt lerig. Nu stod vi ändå på den bättre parkeringen. Den andra var ännu värre än denna. Kolla den smutsiga bilen och släpet. Leran sitter som cement. Hemma igen får jag ägna många timmar åt att tvätta bort den. Hundarna har på sig täcken efter första dagens tunga körning. Vatten med kött, stretching och täcken är vad jag ger hundarna efter tävling. Detta för att de ska återhämta sig snabbare och för att minska skaderisken.

Nästa dag är spåren körda med pistmaskin och ser betydligt bättre ut. Jag bestämmer mig för att köra. Idag flyttar jag fram Melos i led bredvid Io. Molly får gå i point. Jag vill inte att Io ska behöva utsättas för att hon dra iväg ut på fel spår som dagen innan. Trots att klockan ställts om till sommartid börjar solen värma allt för tidigt. Vi kommer iväg bra även denna dag. Vovvarna jobbar på bra. När vi möter andra spann klarar Melos detta bra trots att han är relativt oerfaren som ledarhund. Jag är nöjd med hur hundarna går. Den här dagen är spåren bra, inga hundar som dyker. Jag märker dock att de är lite sega. Precis efter varvningen får vi en skidåkare framför oss. Jag ser att Io inte tänder i som han brukar för att jaga ifatt. Solen gassar och det är varmt. Io verkar ganska trött och flera av de andra också. Jag är orolig för överhettning. Hundarna har jobbat hårt och det är varmt, vilket de helt klart är påverkade av. Gårdagens tuffa körning sitter säkert också i. Den dåliga träningen och värmen ger utslag. Jag bestämmer mig för att bryta. Jag tänker under inga omständigheter riskera överhettade hundar. Janne Nordlöf som patrullerar med skoter på sträckan där hundarna möts ”head on” hjälper mig att vända. Han ser att jag är orolig för hundarna. Han gnuggar ledarhundarna huvuden med snö för att kyla dem. Tack Janne för hjälpen. Vi står där ett tag innan jag ger mig av tillbaka mot mål. Nu är Io riktigt trött, han går inte alls på. Jag funderar på att sätta honom i säcken eller flytta bak honom. Jag får ankra upp efter bara 15-20 meter igen. Io är lite loj men verkar ok. Jag vill att han ska få ha tassarna i den kalla snön och inte ligga still i slädsäcken, det är bara någon kilometer kvar till mål. Jag bedömer att det bästa är att köra honom dit eftersom han mest verkar trött. Precis när jag möblerat om i spannet och lyfter ankaret drar Melos och Molly ut på det mötande spåret mot en stackars grönlandshund med en skidåkare efter sig. (Jag är ganska säker på att Melos är den mest skyldiga till handlingen.) Jag kastar i ankaret igen. Kastar mig efter hundarna, får tag i Melos svans och kan sedan ta necklinen och dra dem rätt igen. Inget händer mer än att hundarna skäller till men det är ändå tråkigt att det inträffar. Jag hinner aldrig se vem som kör grönlandshunden men jag ber så mycket om ursäkt. Att få ett spann rakt emot sig är inte kul, även om inget händer.

Mina hundar står still när det andra spannet kommer emot dem. Jag gissar att detta är lite av samma beteende som hundar kan ha på kätting när de skäller och hoppar mot passerande hundar. Det är tråkigt eftersom de tidigare klarat alla möten alldeles galant. De är inte ett dugg svårövertalade att leda tillbaka till rätt spår. Efter detta verkar de inte heller intresserade av hundarna på det mötande spåret. Visst är de bra att öva möten men inte på tävling.

Så kan vi äntligen avsluta och ta oss i mål. Io går med sträckt lina men vi tar det lugnt. Hundarna är väldigt trötta men i övrigt verkar de må bra när vi väl kommit över mållinjen. De dricker när de är tillbaka vid släpet. Ett stort tack till tävlingsveterinären som stod i målet och direkt kom fram till mig. Hon titta på spannet och erbjöd sig att komma ner om någon av hundarna senare skulle visa sig inte må bra. Det kändes otroligt skönt att veta att det fanns hjälp att tillgå.

Tack alla ni som hjälpte mig vid start och mål, den här hjälpen är ovärderlig. Ännu en bild från parkeringen. Hundarna får trycka ihop sig på en sida för att slippa sitta i leran. Ruffan på andra sidan har fått den sidans enda plats utan lera. Bakom bilarna kan ni skymta bron där starten gick.

Ska jag sammanfatta årets Polarhundsmästerskap (både tillfällena) skulle jag säga, bristande information. Att informera samma dag eller kvällen innan tävlingen startar är för sent. Detta måste göras några dagar i förväg. En banprofil hade varit önskvärt och även en banskiss vid förarmötet. Information om varvningen och ”head-on” mötena hade också varit uppskattat i förväg. Jag vet inte om man väntade in i det sista i hoppet om att de från början tänkta spåren skulle gå att köra. Jag vet att varvningen var en nödlösning för att kunna genomföra tävlingen.

I övrigt var det väl ett bra arrangemang. Väder och vind rår man inte riktigt på. Det är inte lätt att arrangera en tävling. De som tar sig an att göra detta ska ha en stor eloge. Jag som gillar när det är kurvigt tyckte att banan var rolig dag två när spåren bar. Jag vet dock att många tyckte att banan var allt för tekniskt krävande. Det var många som vurpade. Dag två hörde jag att det tyvärr var flera som kom i mål med en hund i säcken. Visst är jag besviken över tävlingen. Känslan som överväger är dock tacksam. Tacksamhet över att alla hundarna mår bra. Det är det som är det viktigaste en pallplats är inte värd en överhettad eller på annat sätt skadad hund.

Så måste jag få säga ett stor GRATTIS till slädhundsvärldens ”Grand old man” Karsten Grönås som trots sina dryga 70 år överlägset vann öppenklassen sprint. Nämnas och gratuleras ska också Marie Israelsson som trots att hon bara körde med tre hundar sista dagen lyckades utöka sin ledning med mer än en minut. Två beundransvärda insatser.

Så nu är denna snöpliga tävlingssäsong över. Träning är A och O, isen har gjort att vi inte alls har den träning som är önskvärt. Igår när jag kollade spåren låg isen fortfarande kvar på vissa partier. Framåt veckan kommer det säkert gå att träna såvida det inte är för varmt. Jag är nöjd med mina hundar, de har gjort sitt bästa. Många gånger har de imponerat stort på mig även under denna säsong. Nästa år vet jag inte vad som väntar. Tävlingsspannet i år har bestått av Molly som fylller nio i september, Liac, (Ruffan) och Melos som fyllde åtta i mars, Leda som fyller sju i oktober samt Ib och Io som blir tre nu i maj. Hur många av hundarna som klarar att vara konkurrenskraftiga trots hög ålder återstår att se. Redan i år är de förhållandevis gamla. Jag är otroligt stolt och nöjd över mina duktiga hundar och hur de har presterat Säsongen varit en stor besvikelse. Besvikelsen är dock säsongen och träningsförhållandena , inte hundarna, de har presterat så bra de har kunnat under de förutsättningarna vi har haft.

Ryssjön 25-26 februari

Tävling snöPosted by Ylwa Mon, March 26, 2012 16:22:09

Sista tävlingen inför SM, nu gäller det att maximera så att jag kör rätt hundar vid SM. Molly har tappat en hel del fart med ålderns rätt. Ruffan som är något yngre har fortfarande mer fart kvar. Nu var det länge sedan Ruffan gick i led på tävling, men hon har varit min trogna och duktiga ledarhund vid många tävlingar tidigare. Efter en sömnlös natt med beslutsångest om jag ska köra Ruffan eller Molly på tävlingen beslutar jag mig för Ruffan. Jag måste testa så att jag vet inför SM.

Första dagen funkar bra. Hundar jobbar på fint, Ruffan är lite tveksam i led men hon håller undan. Spåren är jättefina och roliga att köra. Arrangören SPHK Gävle-Dala har spärrat av så det inte finns några tveksamheter. På grund av spåren blivit sönderkörda av skogsmaskiner får alla klasser köra den korta rundan på 11,5 kilometer. De flesta verkar nöjda och glada när de kommer i mål och det är oerhört tätt tidsmässigt mellan spannen. Dag två kan blir spännande. Start, foto och copyright: Josefin Andersson

Dag 2. Även den har dagen kommer vi iväg bra, vi gå ut som andra spann. Vi har inte kört länge när vi kommer ifatt Sofia Ericsson som gått ut först. Vid omkörning stannar inte Fia helt och av någon anledning skräms Ruffan av detta. Efter omkörningen vill hon inte gå på alls. Så Fia får köra om mig ganska snabbt igen. Sannolikt är Ruffans osäkerhet en följd av alla de incidenter vi råkade ut för förra säsongen. Jag trodde att det var ledarhundarna som skulle påverkats mest men uppenbarligen var det inte så. Nu blir resten av körningen trist. Fia och jag kör om varandra om vartannat. Till slut släpper det för Ruffan men då kör Fia precis om igen och då är vi nästan i mål. Så jag kör i mål precis efter Fia. Med facit i hand så skulle jag väl försökt att hålla mig före Fia och vi skulle inte kört om så många gånger. Mitt spann kom ifatt så snabbt att det borde gått så mycket snabbare så sannolikt hade både jag och Fia tjänat på detta. Det är alltid lätt att vara efterklok och ibland blir det fel. Nu blev det säkert en väldigt bra träning för Ruffan. Jag var fullt medveten om att jag gjorde en chansning när jag valde att köra henne i led. En ledarhund ska självklart klara att gå om ett spann även om det är i rörelse och det finns ingen regel som säger att ett spann måste stanna helt vid omkörning. Vanligtvis är det bästa och smidigaste att stanna helt precis när det ormkörande spannets hundar når upp jämte de andra spannets förare. Fast det finns ingen regel som säger detta så Fia gjorde inget fel som inte stannade. Jag är helt säker på att jag och Fia försökte göra vårt bästa där ute spåret och gjorde det vi trodde var bäst just då. Många omkörningar blev det och det var inte det minsta problem med hundarna, inga som gick ut eller något annat strul.

Jag ramlade ner ordentligt i placering till en femte plats. Vann gjorde Janne Snarberg, välförtjänt, efter sin enorma felkörning vid Shamdraget helgen innan. Stort grattis! Tack till Gävle-Dala för en mycket välarrangerad tävling med mycket fina och roliga spår. Start. Foto & Copyright: Josefin Andersson

Så Ryssjön blev en besvikelse och som om inte det skulle räcka drabbades jag av ryggskott på söndagens morgon. Det strular fortfarande även om det är betydligt bättre men tyvärr är väl risken att det snart slår till igen. Tack alla ni som hjälpte mig vid start och mål, ingen nämnd ingen glömd.

…………och sedan blev det inget SM då det inte var tillräckligt många anmälda i min klass. Att köra 130 mil enkel resa för att köra ensam i sin klass är inget alternativ. Hela tisdagen vankar jag hemma. Bilen är färdigpackad, allt är förberett för avresan. Till slut får jag lov att inse att alla ansträngningar att få ihop tillräckligt med spann för en klass är förgäves. Bilen packas upp och i och med detta är den egentliga tävlingssäsongen över.

Shamdraget 18-19 februari

Tävling snöPosted by Ylwa Thu, March 15, 2012 16:17:12

Spåren var kanske inte nybörjarspår men banan var rolig. Du var tvungen att ha bra kommandon på ledarhundarna. Ingenting var avspärrat och skyltningen hade kunnat vara bättre. Tyvärr var det väldigt lite snö vilket gjorde att stenar och stubbar stack upp i spåret, inte alls bra för belagen. Första dagen klarade jag att köra slalom med släden mellan stock och sten. Andra dagen gömde den lilla nysnön son föll under natten dem och jag lyckades få ett par fula repor på belagen. Start dag 2. Foto & Copyright: Josefin Andersson.

Hundarna gick bra även om vi inte hade riktigt rätt träning för distansen. Första dagen höll vi på att missa starten då ett tyskt spann i samma klass vägrade släppa förbi oss upp till start, trots att de startade flera minuter efter mig. Jag får hjälp från alla håll och kanter när vi till slut kommer upp med hundarna i koppel till startområdet. Släden står klar och alla stackars handlers får försöka följa mina något stressade och otydliga förklaringar om vilken hund som ska vara var i spannet. Tills slut sitter alla hundar fast på rätt plats. Det är inte många sekunder kvar till min start. Jag får köra spannet själv fram till start för att hinna och det gör vi precis. Vantar däremot hinner jag inte få på mig så de får jag sätta på mig när vi väl är iväg. Stort tack alla handlers ni som var med från början och alla ni som strömmade till och hjälpte till, utan er hade jag inte kommit i tid.

Den största behållningen den här tävlingen var Io. Klockrent följde han spåret och alla kommandon utan tvekan. Mest imponerad blev jag vid en felkörning. Helt plötsligt inser jag att vi hamnat på ett skoterspår bredvid leden. Det är ett brett bälte av djupsnö mellan oss och spåret vi skulle vara på. Typiskt, ska jag behöva ankra upp och leda hundarna genom snön. Jag måste åtminstone testa att få dem på kommando ut i djupsnö och in på rätt spår. Jag säger ”höger Io”. Io tittar till på mig och går sedan utan tvekan rakt ut i djupsnön, hela spannet följer med utan minste krångel. Du pulsar på genom snön målmedvetet på väg mot rätt spår. Så är vi där och det är bara att fortsätta i full fart igen. I den stunden är jag så lycklig och stolt över Io och alla de andra som bara pulsat ut i snön utan minsta tvekan. Hundarna känner detta, det syns på dem, de ser extra glada ut och ökar farten lite extra. Io har gjort den största insatsen men hade någon av de andra krånglat eller tvekat hade det inte gått lika smidigt. De är verkligen ett superbra team mina fantastiska vovvar. Oavsett placering och tider, den här upplevelsen är större än en seger, ett minne att bevara. Ib gick också med för första gången i tävlingsspannet och gjorde ett väldigt bra jobb. Trots felkörning och lite krångliga spår ibland så jobbade han på lika fint som de andra. Start dag 2. Spannet bestod av i led, Io & Molly, point Melos & Ib, wheel Liac och Leda. Foto & copyright: Josefin Andersson.

För er som undrar som kom vi tvåa, hela två minuter från guldet. Det spelar ingen roll. Placeringen kommer jag att ha glömt ganska snart, men minnet av Io och spannet som bara pulsar ut i djupsnön kommer jag alltid att minnas.

Grattis till Sofia Ericson som tog guldet och till Camilla Buvall-Juhlander som vi lyckades slå med ynka två sekunder. Extra roligt var också att Maja Antoniuson körde Noppe (Snowstreams Viola Paulustris) i sitt fyrspann. Andra dagen hade hon totalt för samtliga fyrspann dagens näst snabbast tid. Maja körde som junior och tävlade därför inte i den officiella fyrspannsklassen, men det bådar mycket gott för framtiden. Maja startar ut första dagen. Noppe är hunden som är dold bakom ledarhundarna. De andra är i led Ulveheia's Sid, Fenrisulven Allvis och i wheel bredvid Noppe, Fenrisulven Dvalin.

Danler till salu

Tävling snöPosted by Ylwa Thu, February 23, 2012 20:57:52
SÅLD!

Jag kommer sälja min Danler European Open. Den är i mycket fint skick, lite använd. Intresserad? Ring 076 788 36 66 för mer info.

SÅLD!

Io BIS

TävlingPosted by Ylwa Tue, November 01, 2011 20:47:37
Foto: Lillemor Ohlsson, Kennel Let's Swing

Här är bild från i söndags när Io blev BIS på Svenska Spaniel och Retriverklubben Gävleborgs Inofficiella utställning.

Stort tack Lillemor för bilden och tack SSRK Gävleborg för en mycket trevlig och välarrangerad utställning.

Next »