snowstreams

snowstreams

Snowstreams

Blogen handlar om livet med hundarna av rasen siberian husky. Vardag och tävling. Mycket fotografier på hundarna men också en del naturbilder.

Följ oss även på
Instgram: snowstreams_sh
Twitter.

Det som betyder något

FarvälPosted by Ylwa Sat, June 01, 2013 21:20:54

När Cémbra försvann var det en epok som gick i graven. Cémbra var min allra första valp. Förstfödd i den första kullen. Mamma Kim var min allra första hund. De två var med mig jämt. Till och med på jobbet under flera år. De första hundarna är så fantastiska, de är något väldigt speciellt. De går inte riktig att förklara. Kanske ligger de i att vi upplevt så otroligt mycket och annorlunda saker tillsammans. De hundar som finns nu är naturligtvis lika unika och lika speciella. Jag älskar dem precis lika mycket. Men med fler hundar går det inte att ta med dem på samma sätt som när du bara har en eller två. En kompis som alltid är med dig, som alltid finns vid din sida blir väldigt speciell. Att kunna vara med överallt och finna sig i alla situationer som de gjorde gör det otroligt enkelt och smidigt att ta med sig dem. Det var en speciell tid som betydde mycket för mig.

När det blev fler hundar och det var tävling/utställning följde Kim och Cémbra alltid med om det var möjligt. Även om de inte var anmälda. De här två hundarna har lärt mig så otroligt mycket som jag har haft oerhört mycket nytta och glädje av. Det finns också så otroligt många glada minnen av alla fina stunder vi hade tillsammans. Jag så otroligt tacksam över allt vi upplevt. Ju mer glädje man har av varandra i livet desto tyngre blir avskedet. På sätt och vis är det väl bra och som det ska vara. Motsatsen vore hemsk, tänk om man inte skulle tycka det var jobbigt att ta farväl av sin bästa vän och inte känna någon saknad efter henne/honom. Även om det skulle vara enkelt att inte sörja så hör det livet till och är något naturligt. Någonting som man måste gå igenom för att kunna gå vidare.

Vare sig Kim eller Cémbra hade några meriter att skryta med. För mig spelar det ingen som helst roll. En hund har man inte för att den ska erhålla meriter. En hund är ens bästa vän. Någon man delar upplevelser tillsammans med. Någon man har roligt tillsammans med. Blir det sedan meriter är det en följd av att man har roligt. Meriter hade aldrig kunnat göra vare sig Kim eller Cémbra till en bättre hund. Visst hade det varit enkelt att en enda gång sätta in Cémbra i spannet och klara tilläggsmeriten för utställningschampionatet. Men varför det? För mig var hon världens vackraste och bästa Cémbra oavsett titlar. Hon var en duktig slädhund men inte riktigt lika slipad som de senare hundarna. På tävling tar jag givetvis ut de bästa hundarna, de som jag tror kommer prestera bäst. Jag tror också hundarna har roligare i ett jämt spann där alla jobbar lika. Jag kör för att tävla inte för att meritera. Mitt ansvar är att ge min hund ett så bra och roligt liv som möjligt. De tror jag en hund uppskattar. Meriter vågar jag nog påstå att hunden skiter gladeligen i. För hunden betyder meriter absolut ingenting.

Ta vara på den tid ni har med era hundar. Ett hundliv är alldeles för kort. Ibland rycks hundar bort alldeles för tidigt och oväntat ifrån oss. Även om en hund blir gammal så vill man så gärna att hunden hade fått leva längre, frisk och kry. Jag tror jag vågar säga att de flesta av oss hade avstått från alla titlar, meriter och championat mot att vi fick ha kvar vår bästa vän. För vad är meriterna värda när ens bästa vän inte längre finns där vid vår sida. Fina minnen är det säkert men i jämförelse med att ha hunden i livet är de inte värda mycket. Meriter må vara roligt att erhålla men att få dela livet med en hund är någonting helt annat. Det är större än alla vinster, alla titlar, alla meriter och alla championat. De är en gåva att få uppleva en sådan trogen vän som en hund är. Någon som alltid finns där. Som alltid blir glad att se dig. Någon som alltid finns vid din sida när du behöver, som ger tröst och stöd, bara genom att finnas där. Det är det som är det essentiella, ingenting annat betyder egentligen någonting i slutändan. En mycket gammal bild från 5 mars 2001. Kim och Cémbra på jobbet på Stureplan. Cémbra är 8 månader på dagen. Älskade vovvar. Jag vet att nästan gång det är dags att ta farväl av någon mina vänner kommer det vara precis lika jobbigt och göra precis lika ont. För även om Kim och Cémbra var mina första hundar betyder hundarna nu precis lika mycket. De är mina bästa vänner.

Cembra - vi möts igen

FarvälPosted by Ylwa Mon, May 13, 2013 21:51:03

Jag saknar dig.

Min blick går till hörnet i köket där du alltid låg och väntade i hopp om något gott. Den går till biabädden, till hallen, till sängen men ingenstans finner min blick dig. Du finns inte här längre. Nästan vad jag än gör finns något som påminner om dig. Det smärtar, tomheten efter dig är oändlig.

Jag har stängt av ljudet på telefonen för jag orkar inte prata om det. Eller jag kan inte. Jag kan inte tänka på dig än mindre tala om dig. Det går inte nu utan att jag faller i gråt.

Du var alltid med, du fanns alltid så självklart där. Du var aldrig till något besvär. Inte ens sista tiden när du var sjuk. Alltid snäll och samarbetsvillig. Alltid sugen på en godbit, ända in i det sista.

När jag kommer hem från jobbet står du inte i din hundgård hoppande och skällande i hörnet, ivrig att få komma ut. För bara en vecka sedan var du där och skällde precis som vanligt. När jag blandar mat inomhus är det ingen som står vid min sida och skäller.

När jag tänker att jag ska ta en promenad för att komma ifrån blir det värre. För det var din och min stund. Det var du som var min trogna följeslagare vart vi än gick. Du som hängde med på alla träningsrundor. Alltid glad och positiv oavsett väder.

Så många vackra minnen, ändå får alla vackra minnen just nu bara tårar att falla. Saknaden är så stor. Du var en så stor del av mitt liv. Trots att du blev gammal hade vi så mycket kvar att göra. Det fanns fortfarande planer på vad vi skulle hitta på. Du var med ändå in det sista. Aldrig klagade du trots att du de sista dagarna måste haft ont. Du ville fortfarande ha din mat och tiggde godis. Du skällde uppfodrande om du inte tyckte något gick fort nog.

När du försvann, försvann en del av mig. Mitt hjärta blöder. Du kommer alltid att leva kvar i mitt minne. Tack för den här tiden, jag hade önskat att den blivit längre. Vem ska jag nu träna med? Vem ska nu uppfodrande tjata till sig promenader? Vem ska tålmodigt följa med mig på utflykter och snällt vänta medan jag fotograferar? Min fina lilla snälla Cémbra. Du fanns alltid där när jag behövde tröst. Aldrig mer ska jag borra ner näsan i din nacke och känna din doft. Aldrig mer ska jag möta ditt vackra glada ansikte. Aldrig mer höra ditt skall. Det finns på bild och film, men det är inte samma sak.

Men, kanske möts vi igen. Kanske står du där då med Kim och väntar på mig. Just nu tänker jag mig att du är på en vacker plats tillsammans med Kim. Ni gräver sork ihärdigt, i timmar. Ibland tittar någon av er upp, ögonen är lyckliga och tungorna hänger. Ni har inte tid med mig, ni har fullt upp med att gräva och hitta på hyss. Jag hoppas det stämmer.

Du har inte längre ont. Smärtan och tröttheten kunde inte helt rå på dig även om den tog bort mycket. Dina glada ögon lös upp emellanåt men stunderna emellan blev längre. Till slut fanns inget kvar att göra. Nu har slöjan av smärta och trötthet lämnat dina ögon. Du har fått tillbaka din spjuveraktiga blick.

Cémbra du är saknad. Jag är så tacksam att jag fick möta dig och dela ditt liv. Jag kommer aldrig att glömma dig, älskade Cémbra. Vila i frid, jag hoppas vi möts igen.

Den allra sista promenaden sista dagen. Den blev bara runt tomten mer orkade du inte. Bilderna innan från den 11/5.

Vila i frid min käraste vän.


Cémbra 5 juli 2000 - 12 maj 2013

Vila i frid lilla kanin

FarvälPosted by Ylwa Fri, August 24, 2012 21:05:59
Idag händer det som jag fruktat länge. Nani lyckas rymma och får upp dörren till kaninens bur. Katastrofen är ett faktum. Jag blir så ledsen när jag ser vad som hänt. Länge irrar jag omkring på tomten för att hitta en fin plats för hans sista vila. Efter många varv runt tomten gräver jag en grop i sluttningen som fylls av blåsippor om våren. Mina söta och snälla lilla kanin. Jag vet inte hur många gånger han lyckats undkomma döden men den här gången gick det inte. Jag saknar honom redan så mycket. Vem ska jag nu ge frukt och grönsaker varje kväll. Det är tomt i buren. Varje gång jag går förbi förväntar jag mig att se hans små söta öron. Jag tänker gå dit och ge honom en klapp. Buren gapar tomt. När jag går på vallåkern vill jag plocka fina maskrosor till honom. Han blev så glad när han fick lite grönt och en klapp. Det var så väldigt lite han begärde. Jag kunde ibland tänka att det måste vara trist att sitta där i sin lilla bur. Han verkade dock så nöjd med sin tillvaro. Aldrig har han försökt riva eller bitas. Inte ens den gången jag första gången fångade in honom när han rymt hem till mig från grannen. Jag har aldrig stött på en snällare eller modigare kanin. Han var en riktigt kaninhjälte.

Vila i frid min söta, snälla, modigaste allra finaste lilla kanin. Lilla Kaninen 2004 - 24 augusti 2012