snowstreams

snowstreams

Snowstreams

Blogen handlar om livet med hundarna av rasen siberian husky. Vardag och tävling. Mycket fotografier på hundarna men också en del naturbilder.

Följ oss även på
Instgram: snowstreams_sh
Twitter.

Kungsholmen Runt

TräningPosted by Ylwa Sat, May 04, 2013 21:58:37
Som jag nämnt tidigare var jag via jobbet anmäld till en halvmara (21 km), Kungsholmen Runt. Tanken var att jag skulle träna ordentligt inför den. Det längsta jag sprungit i mitt liv är ca 17 km. Det var nu före alla skador jag drog på mig i samband med barmarks-SM 2011. Nu blev det inte alls den träning som jag tänkt mig. Snö, is, förkylning med mer satte käppar i hjulen. Någon längre distans än 13 km fick jag aldrig till. Så jag kan inte säga att jag kände mig speciellt väl förberedd.

Vi har varit en grupp från jobbet med kunder som tränat tillsamman med en väldigt duktig tränare. Då jag inte hade någon aning om hur jag skulle orka en halvmara bestämde jag mig för att springa med tränare Alex. Han hade lovat att springa med några löpare som han skulle hjälpa att hålla tempot för. Han skulle hålla ett tempo så att man skulle ta sig runt på 2 timmar. Banan är två varv och går nästan uteslutande på asfalt. Den är inte särskilt kuperad utan får sägas vara lättlöpt.

Starten går bra. Första varvet känns lite småjobbigt. Vi håller ett tempo mellan 5:40 och 5:29. När vi går in på andra varvet känner jag att tempot är något lågt för mig. Det kan låta konstigt men jag får inte den rytmen/flowet i löpningen som jag vill ha. Det gör att det nästan känns jobbigare än om jag skulle lägga mig i "mitt" tempo. Så jag drar på lite och släpper Alex och de som springer med honom. Jag får ett jättebra flow andra varvet. Det känns faktiskt lättare än första varvet på många sätt. Jag springer nästan bara om andra löpare. Tempot känns rätt. Det är betydligt bättre mentalt att känna sig stark på slutet och springa om, än att tappa och hela tiden bli omsprungen. Så jag är jättenöjd med loppet och hur jag la upp det. Tack Alex för hjälpen första varvet. Alex är väldigt snabb och la sig i 2 timmars tempot bara för att coacha och hjälpa till. Hade han sprungit själv hade han garanterat fått en konkurrenskraftig tid. Jag slutar på en tid på 01:55:27 vilket jag är nöjd med. Jag är faktiskt nöjd över att bara ha genomfört en halvmara. Medaljen alla som fullföljer får i mål. Det hade varit kul om distansen stått på den. Nu är det säkerligen samma medalj för milen och halvmaran. Praktiskt men inte lika roligt.

Hemma går det inte att lägga sig på soffan. Hundarna ska ha sitt. Det känns bara bra. Det är nog bra att röra på sig även efter en halvmara. Sedan är det säkert också bra för själen att mysa med vovvarna. Som vanligt, fick jag ett väldigt glatt välkomnade från dem när jag kom hem. En bild från 1 maj. Då dök den första sädesärlan upp på gräsmattan. Valparna har nog aldrig sett henne förut och det var väldigt intresserade.

Spring-cross 2013

TräningPosted by Ylwa Sat, April 20, 2013 22:39:08
Idag var det dags för tävling, men utan hundar. Jag måste nog erkänna att jag saknade vovvarna lite. Det slog mig hur trevligt det var att ha med sig Liac i spåret förra veckan. I hur många tävlingsformer tävlar du tillsammans med din bästa kompis?

Dagens tävling var ett terränglopp, Spring-cross. Det fanns tre klasser 6 km, 12 km och 18 km. Banan är 6 km, 2 varv för 12 km och tre för 18 km. Start och mål vid Stockholms Universitet. Jag var anmäld till 12 km. Jag hade en förhoppning om att klara mig på lite drygt en timme. Banan skulle vara kuperad. Då jag kollat gissade jag mig till att det främst var ganska breda skogsstigar och en del backar. Lerigt skulle det kunna bli på gräsytorna och om vi skulle springa in på ridstigarna som finns i området. Målet var att klara tiden för guldmedalj. För detta krävdes att man klarade banan på under 70 minuter, för män 60 minuter.

Jag var där i god tid för att hinna hämta ut nummerlappen, det skulle göras senast en timme för start. Jag hann därför se starten för de löpare som skulle springa 6 km. I högtalarna varnade de för att de efter en kilometer fanns både is och snö i spåren. Samt att det stockar man skulle behöva springa över var fruktansvärt hala. Starten för män 6 kilometer.
Starten för kvinnor 6 kilometer.

Jag hade tagit mina gamla Nike, de är lite mer stabila än mina nya löparskor. I informationen om loppet rekommenderade de terrängskor. Det hade säkert varit bra men det gick väldigt bra med de gamla Nikesarna också.

Lite drygt en halvtimme efter att kvinnor 6 kilometer startat var det dags för min start. Kvinnor 12 och 18 km startade samtidigt. En timme senare startade männen 12 och 18 km. Starten gick jättebra och det kändes bra. Efter 1 kilometer dyker partiet med is och snö upp men det är absolut ingen fara, det är inte alls halt. Leran som kommer senare är betydligt halare. Den första lerchocken kommer i en uppförsbacke. Skorna sjunker djupt i leran. De flesta försöker springa i skogen vid sidan av så gott det går. De första 3-4 km känns bra men sen börjar det faktiskt kännas ganska tungt. Banan är mer kuperad än vad jag trott. De är få jättebranta backar men många sega backar som tar på krafterna. Solen gassar också från en klarblå himmel, så jag är varm. När jag närmare mig varvningen undrar jag hur jag ska orka ett varv till. Det är bara att bita ihop. GPS klappar i vanlig ordning ihop. Det har var nog sista gången jag använde den. Den är hopplös. Så jag kan inte se min tid mer än när jag varvar och hinner se att jag sprungit på 31 minuter någonting. Jag kommer inte kunna klara mig under en timme men har fortfarande chans att klara mig under 70 minuter. Kilometerna är väl markerade utefter banan och under ett varv finns det två vätskekontroller.

Sista varvet biter jag ihop. Det känns som om jag blir omsprungen av massa människor. Jag springer på ren vilja. Jag vägrar gå i uppförsbackarna, det går långsamt och segt men jag springer. Skorna är fyllda av vatten och lera, de är tunga. När jag har ca 2 km kvar till mål tappar jag mitt älskade pannband från Houdini. När jag vänder mig om ser jag det i spåret. Jag springer tillbaka de 5-10 metrarna och plockar upp det. Bitvis känns det lite bättre men jag har helt klart feldisponerat loppet. När jag har knappt 1 kilometer kvar hör jag startpistolen och inser att herrarna går iväg vilket innebär att jag varit ute i en timme. En kilometer kvar och guldmedaljen inom räckhåll. Precis innan målrakan är det flera små sega motlut. Jag kämpar på. Till slut når jag varvningen, löparen framför mig viker av till vänster för ett varv till. Jag viker av till vänster mot mål, det känns otroligt skönt. Trots att jag är ganska slut orkar jag dra upp tempot in i mål. Klockan visar 01:05: någonting. Jag har klarat tiden för guldmedalj. Jag är inte nöjd med loppet, jag har lagt upp det helt fel eller kanske ska jag säga missbedömt banan. Hur som helst är jag väldigt glad över att var i mål och trots allt stolt över medaljen. Guldmedaljen på mycket lerig sko.

Loppet och banan är egentligen rolig. Nästa gång ska jag vara bättre tränad och förberedd. Jag föredrar lopp i terräng än lopp på ren asfalt. Hemma kikar jag in på resultatlistan. Det visar sig att jag sprungit på 1:05:28, det innebär placering 46 av 368 löperskor. Jag är helt klart väldigt nöjd med min placering. Andra varvet har gått hela två minuter långsammare än första. Fast ska jag vara ärlig så kändes det som att andra varvet tog mycket mer än två minuter längre. Alla kläder är indränkta med lera. Skorna får jag spola rena i duschen. Det som grämer mig mest är att mitt älskade Houdini-pannband som jag sprang tillbaka för att plocka upp lyckas jag på något sätt tappa bort igen efter målgången. Den här gången hittar jag det inte. Typiskt!

Det blir en lugn kväll med de älskade vovvarna.

Mellanperiod

TräningPosted by Ylwa Tue, April 09, 2013 21:32:24
Jag hade hoppats att kunna träna hundarna efter att vi kom hem från fjällen. Tyvärr är det bitvis isgata. Så vovvarna får nöja sig med rasthagen. Några lyckades jag få ut framför cykel/kick-bike innan den snö som föll i helgen satt stopp även för detta.

Jag är även anmäld till en halvmara via jobbet. Tanken var att jag skulle kunna springa långt här hemma. Nu är det svårt, naturligtvis går det hyfsat att springa på asfalten men innan jag kommer dit måste jag ta mig över några riktigt isiga partier. Något tidsrekord blir det inte men målet blir nu att ta sig i mål. Nya springskor är införskaffade. Ni vet väl att man ska byta dessa ganska ofta. Springer man mycket kanske en gång om året, lite mer sällan vartannat år. Även om sulan inte ser så sliten så åldras den. Funktionen som fanns där tidigare försvinner och skon blir stum, risken för skador ökar. Jag hade egentligen inte alls råd med skor. Mina var nu mer än två år gamla och jag har sprungit mycket i dem. De skador jag haft i mer än ett år börjar äntligen läka ut men det är inte helt återställda. Så nu när det äntligen börjar gå åt rätt håll vill jag inte ta några risker.

Nya skorna. Egentligen skulle jag haft en annan modell. Nu fanns den modellen bara i knallcerise eller knallila. Alla som känner mig väl, vet att detta inte är mina färger. Så jag var helt enkel så fåfäng att jag tog ett annat märke och modell. Mina gamla skor var grå med knallrosa snören, det gick an men det var på håret med snörena. Det här är en ny modell från adidas, "energy boost", som naturligtvis ska vara revolutionerande. Jag hade velat ha svart, men skon är i princip helt slutsåld så jag får nöja mig med knallblå. Egentligen är blått roligare än svart men jag är nog vanligt tråkigt grå och gillar neutrala färger. Idag har jag provat skon och den känns riktig bra, så revolutionerande eller ej, det är en väldigt bekväm och lätt löpsko. Skon passar för den som har ett neutralt löpsteg. Dagens pass blev 15 km enligt kollegorna, uppvärming ca 4,5 kilometer, långa intervaller och sedan nedvarvning ca 4,5 km. Ett jobbigt men bra pass. Min GPS vägrade att fungera även idag.

Vovvarna motionerar sig i rasthagen. Jag ägnar mig åt att mocka och att "furminata" dem. Nu är nästan alla i mer eller mindre fällning. Everth-styleMaggan-styleNea-style

En mur byggd av rädsla och okunskap

TräningPosted by Ylwa Sat, November 17, 2012 19:32:20

Det fanns EN ENDA anledning att jag flyttade till Norrtälje, en enda. Hundträning. I nio är jag kunnat träna hundarna. Drömmar har blivit sanna. Den som trodde att drömmar bara går i uppfyllelse, bara sådär, bör tänka om. Drömmar når du genom blod, svett, tårar och pengar. Ingenting är gratis du måste slita för det. Stunderna med hundarna vägde upp allt slit. Hundarna gav så mycket igen.

Nu är drömmen kanske krossad. En enda person har vräkt ut en mur av sten som mer hör hemma i ett krigslandskap än på en vacker landsbygd. Det är numera ingen som kan passera vägen såvida du inte vill klättra över de vingliga stenar som muren är byggd av. De som fortfarande kan ta sig förbi är de crossmotorcyklar som tydligen är de som egentligen ska förhindras ta sig förbi. Cyklister, motionärer, flanörer, hästar, äldre människor med flera har mycket svårt att passera och så är det jag med mina hundar. Så här ser det ut där det tidigare fanns en bom. Då gick det att gå, rida, cykla eller passera med hundarna vid sidan av.

Det är tråkigt. Det var en vacker väg innan muren kom dit. Tydligen är den också historisk och har anor långt tillbaka i tiden från 1600-1700-talet. Från Karl den XII tid sa någon samt att det är den gamla postvägen till Åland. Det är inget jag kan bekräfta men det låter inte omöjligt. Det är murar likt en labyrint, det är bara det att i den här labyrinten är det omöjligt att ta sig ur. Jag kan inte heller förstå varför man låter den trasiga gamla bommen vara kvar. Bemödar man sig att vräka ut så mycket sten kan man väl ändå släpa bort en rostig gammal bom. Fast det är klart, muren är inte vacker så då kanske man inte heller har en känsla för att en rostig gammal bom ser trist ut.

Jag kan inte förstå vad den här personen som byggt muren är så rädd för. Murar byggs av rädsla och okunskap för att stänga ut och förhindra. Ändå vet de flesta att murar inte stänger brottslingar eller demoner ute, vill de tar de sig förbi. Att tala med den som inte vill lyssna går inte heller. Jag är ingen demon, brottsling och jag vill inte bråka. Jag vill bara inte utsätta hundarna för risker. Här om kvällen höll det på att gå riktigt illa, när nya stenar var utvräkta där jag tidigare kunnat passera vid sidan av muren. Även den stackars tjejen på ridskolan höll på att råka illa ut när hon höll på att rida rakt in i muren med en hel grupp med barn på häst. Så två gånger mig veterligen har det varit nära att en allvarlig olycka kunnat inträffa. Sten på sten och armar av murar som om det vore någon slags pir.

Så nu har jag tappat fotfästet, marken jag stod på har ryckts undan. Den här säsongen är kanske spolierad. Vi kommer inte kunna träna om muren kommer att byggas på. Hundarna mår inte bra av att stå stilla men vad ska jag göra? Ska jag tvingas flytta för att kunna träna mina hundar. Förstår ni hur svårt det är att passera? Muren går även ut mellan träden i skogen. Det enda som nu tar sig förbi är väl i så fall crosscyklarna.

Ska jag sälja de hundar jag kan och avliva de som är för gamla för att sälja? För mig är det ingen lösning. I så fall jag lika bra ta samma väg som de gamla hundarna då jag inte längre har något att leva för. Att bo kvar är inget alternativ utan hundarna. Det var för dem jag flyttade hit, utan dem vill jag inte bo kvar. Minnena skulle vara för smärtsamma. Här kunde vi tidigare passera i höstas men förra helgen hade en traktor varit upp och stjälp av dessa stenar.

Så vad som händer vet jag inte. Jag har mållöst sökt genom länen på hemnet. För det är så, du ska aldrig flytta från något utan till, men just nu har jag inget val. Jag har tvingats in i den här situationen och måste lösa den. Tack och lov finns det sunda krafter som verkar för min sak här omkring. Kanske löser det sig och hundarna kan fortsätta tränas utan att vi ska vara rädda för att behöva köra rakt in i en stenmur varje gång. Vi vill inte flytta men är våra träningsmöjligheter borta måste vi. För att gardera mig har jag redan haft två mäklare som tittat på huset. Jag har också sökt ett jobb uppåt landet. Det känns inget vidare men jag kommer att kämpa för att ha möjlighet att behålla och träna mina hundar.

Jag hoppas det löser sig. Jag och hundarna har kämpat tillsammans vi har upplevt så mycket. Vi är ett team, hemma, på träning och på tävling. Söker du på mitt namn dyker det upp medaljer och andra framgångar. Det är inte ens halva sanningen. Utan hundarna inga medaljer. De är de som har sprungit sig till SM-guld, fina VM-placeringar med mera. De är deras namn som borde komma upp. Vi har slitit och kämpat tillsammans, vi har varit ett team. Det ska vi fortsätta vara, men i Norrtälje kan vi kanske inte fortsätta vara det längre. Därför tvingas vi kanske flytta till okänd destination och nya mål. För utan hundarna vore jag inget. Det är byggt någon slags trappa som är extremt vinglig. Jag går inte upp på muren, risken för att vricka eller bryta ben är alltför stor. Cémbra som vågar sig upp idag ramlar ner när en av de stora stenarna hon står på kränger till.

Idag när jag i dagsljus kunde undersöka lyckades jag hitta en knepig väg förbi mellan murarna. Hemma tänds ett ljus i hundarnas ögon när de förstår att de ska få komma ut och träna. I led satte jag höglöpande Berit med Io. De är mina absolut bästa kommandoledare. Berit litar jag fullkomligt på, Io är nästan lika duktig som Berit. Ändå var det inte roligt att ge sig iväg och veta att vi skulle behöva ta en ny och mycket svår passage. Jag kände mig illamående i början. Hundarna har stått länge och var heta och drog som vanligt fruktansvärt hårt i linorna. Jag blir tårögd när jag sitter där på fyrhjulingen och hela spannet bara följer mina kommandon och ledarhundarna utan minsta tvekan. Ingen gör ett försök att ta en annan väg. Det är så imponerade, de är så samarbetsvilliga bara de förstår vad som förväntas av dem och vad som ska göras. Återigen slås jag av tanken vilket team vi är. Vi är alltid helt själva, utan hjälp, helt beroende av varandra i knepiga situationer. Jag är så oerhört tacksam över mina duktiga hundar. Det är konstigt det här med höglöpet. I spannet märker jag ingenting men så fort jag är tillbaka börjar hanarna pipa och tråna efter Berit. Nu har jag inga hanar som är extremt jobbiga vid löp men självklart är de alla lite berörda av det. Vi är tacksamma över den här dagen av träning. Imorgon kanske nya stenar är utvräkta som återigen omöjliggör för oss att komma förbi.

Kyla

TräningPosted by Ylwa Tue, October 23, 2012 21:55:25
Ikväll var det bara några få grader varmt. Vovvarna är fyllda av energi och jobbar extremt bra. När vi kommer hem efter rundan är gräsmattan redan täckt av ett tunt frostlager.

Äntligen

TräningPosted by Ylwa Sun, September 30, 2012 22:44:32
Äntligen kom vi ut på en träningsrunda. Så här glad blev Liac över att få starta igång med träningen. Det första spannet bestod av Berit och Io i led samt Leda och Liac i wheel. Det första spannet kommer iväg precis i skymningen. Vovvarna imponerar stort på mig idag. De jobbar på otroligt bra och är inte särskilt trötta efteråt. En svår passage vid en bom har vi. En man som inte kan må speciellt bra har ägnat sommaren åt att bygga en stor mur över vägen. Nu får vi trixa oss förbi på sidan. Jag är helt säker på att jag kommer att få leda hundarna rätt här. Till min förvåning klarar båda spannen att gå rätt och lyssna på mina kommandon. Jag behöver aldrig lämna fyrhjulingen. Jag är enormt imponerad över dem. De är så samarbetsvilliga. Bara de förstår vad jag menar så går de dit jag säger. De är så otroligt positiva vovvarna. Alla svansar viftar glatt. Att dra i selen tillsammans i ett spann är verkligen de bästa de vet. Det är bara stackars Nani som inte är nöjd med dagen. Jag kör henne med kick-biken men hon har ingen disciplin alls. Ett kort tag jobbar hon riktigt, riktigt bra men någon riktig fokusering eller koncentration finns inte. Jag måste försöka hitta ett nytt aktivt och kärleksfullt hem till henne där hon kommer till sin rätt. Är det någon som vet någon så får ni gärna tipsa. Hon är världens goaste men passar inte som hundgårdshund. Tyvärr vågade jag inte ta med henne i spannet idag. Att få hundarna att ge allt bygger på förtroende. En hund som inte sköter sig och ställer till problem i spannet kan rasera mycket. Nani har tyvärr inte samma fokusering som de andra och kan hitta på dumheter. Självklart ska jag försöka få med henne i spannet senare men idag med den krångliga passagen vid muren och ytterligare en knepig vändning vågade jag helt enkelt inte. Cémbra fick en promenad tidigare under dagen. Ruffan fick ta hand som sina valpar. Cémbra protesterade bara i själva starten när vi kom tillbaka låg hon lugnt i kojan. Ruffan var väldigt mån om sina valpar och var bara ute och kolla om det fanns en chans att följa med en enda gång. När det andra spannet kommer ut är det redan kolsvart ute. Det här spannet bestod av Melos och Molly i led samt Ib och Maggan i wheel. Det är månklart och månen lyser så starkt att jag blir bländad när jag tittar rakt på den. Även de här jobbar på otroligt bra. När de kommer hem vill de ut och leka i hagen.

Alla bilder tagna med ifånen, därav den usla kvalitén.

"Hä löns int’ förklar’ för den som int’ begrip."

TräningPosted by Ylwa Wed, April 25, 2012 22:28:26
Tack alla ni som kommenterar inläggen. Fick precis en kommentar från A-C/Lilla Liam gällande meningen. Jo man kan funderar på vem som kläcker ur sig att träningen är meningslös, fast egentligen spelar det inte så stor roll. Om den personen säger jag som Ingemar Stenmark sa vid ett tillfälle;

"Hä löns int’ förklar’ för den som int’ begrip."

Jag tror att många, förmodligen de flesta som läser min blogg förstår det här enormt värdefulla med att bara spendera tid med vovvarna. De som inte vill eller kan förstå detta, ja det är väl deras sak. Jag tänker bara, att det måste vara så mycket tråkigare, .....om man har hund och inte ha upptäckt detta fantastiska med att bara vara med hunden. En bättre kompis är nog väldigt svårt att finna.

Idag var det precis 10 grader varmt, det är min gräns för träning. Är det mer än 10 grader får vovvarna stå över. Detta för att jag är rädd för att det ska överhettas. Idag blev en träningsrunda då vi precis klarade gränsen. Jag trodde hundarna skulle vara påverkade av den relativt höga temperaturen. Icke de for fram som om termometern skulle stått på minus 10 grader.
Tjoho vad det går.Halvvägs stannar vi vid ett dike, det kastar sig hundarna i. Det är bara det här diket de går ner i andra diken och stora pölar rusar de bara förbi. Det är två stopp som de tycker är okej, det är detta dike och en annan större pöl. Det finns ytterligare en pöl som oftast är väldigt stor. Den är det tydligen bara jag som tycker det skulle kunna vara bra för en vovve att svalka sig i, för i den vill de inte stå still länge. Färdigbadat - ivriga vovvar vill iväg. Det här är den stora pölen som vovvarna godkänt, men det är bara okej att stanna på vägen hem, när vi är på väg ut ska det inte stannas här. Leda och Liac ser till att få en ordenligt lerinpackning. Mmmmm, lerinpackning, säkert mycket bra för pälsen. Nu är jag ändå glad att Leda och Liac slänger sig på magen i pölen. Det svalkar bra och om alternativet är överhettning så vad gör lite grus på golvet hemma. Det finns dusch och det som jag inte lyckas få bort med duschen och som sedan ramlar på golvet är perfekt föda för snabeldraken.

Det blir en härlig kvällstur med vovvarna. Vi stöter på en stor rovfågel som vi skrämmer upp från marken där han satt sig. Jag tror till och med att vi lyckas skrämma upp en tjäderhöna, jag kan inte komma på någon annan fågel som skulle vara så stor. När vi nästan är hemma så skrämmer vi en vacker gräsand ur ett dike. Så idag blev det "fågelskådning", rådjur och harar höll sig borta. Så när vi är hemma efter denna tur som vovvarna jobbat så hårt på hade jag förväntat mig att de skulle vara åtminstone lite trötta. Värmen brukar också spela roll. Icke, vovvarna far runt som furirer i hagen.

Kloka val

TräningPosted by Ylwa Wed, April 25, 2012 09:25:28

Molly och Io en röst från Niklas.

Maggan och Melos en röst från Marlene.

Igår var det dags för ringträning igen. Det är alltid lika fascinerande att vovvarna tycker att det är så kul. De trängs vid gallret för att få vara med. De fullkomligt sticker in huvudet i halsbandet. Den som sedan får träna springer stolt runt på gräsmattan, lycklig över att vara just den som får träna.

Så till paren.

Berit vill väldigt gärna vara med och träna. Svansen gick men sedan var det inte speciellt mycket mer till engagemang. Lilla Io sprang som vanligt på engagerad med glatt viftande svans.

Molly och Io, jätteglada över att få träna båda två, nästan så att de var lite glatt munhuggandes mellan dem korta perioder. Sprang och ställde upp sig fint. De klarade också vändningarna galant. Glada vovvar med viftande svansar.

Maggan och Melos. Maggan var helladdad igår och låg på ordentligt i kopplet. Det var väldigt kul att springa med pappa Melos så här var det lite bus emellanåt. Vad gör det när de är glada. De sprang jättefint och samspelt tillsammans, ställde upp sig fint och klarade vändningarna galant. Båda med glimten i ögat och härligt viftande svansar.

Nu blir det svårt att bestämma sig. Tyvärr kan jag bara gå in med ett par i ringen. Eller ska man kanske satsa på att få dem så duktiga att man kan ha ett par i varje hand? Melos, Cémbra och Maggan tidigare i våras.

Next »