snowstreams

snowstreams

Snowstreams

Blogen handlar om livet med hundarna av rasen siberian husky. Vardag och tävling. Mycket fotografier på hundarna men också en del naturbilder.

Följ oss även på
Instgram: snowstreams_sh
Twitter.

Cembra - vi möts igen

FarvälPosted by Ylwa Mon, May 13, 2013 21:51:03

Jag saknar dig.

Min blick går till hörnet i köket där du alltid låg och väntade i hopp om något gott. Den går till biabädden, till hallen, till sängen men ingenstans finner min blick dig. Du finns inte här längre. Nästan vad jag än gör finns något som påminner om dig. Det smärtar, tomheten efter dig är oändlig.

Jag har stängt av ljudet på telefonen för jag orkar inte prata om det. Eller jag kan inte. Jag kan inte tänka på dig än mindre tala om dig. Det går inte nu utan att jag faller i gråt.

Du var alltid med, du fanns alltid så självklart där. Du var aldrig till något besvär. Inte ens sista tiden när du var sjuk. Alltid snäll och samarbetsvillig. Alltid sugen på en godbit, ända in i det sista.

När jag kommer hem från jobbet står du inte i din hundgård hoppande och skällande i hörnet, ivrig att få komma ut. För bara en vecka sedan var du där och skällde precis som vanligt. När jag blandar mat inomhus är det ingen som står vid min sida och skäller.

När jag tänker att jag ska ta en promenad för att komma ifrån blir det värre. För det var din och min stund. Det var du som var min trogna följeslagare vart vi än gick. Du som hängde med på alla träningsrundor. Alltid glad och positiv oavsett väder.

Så många vackra minnen, ändå får alla vackra minnen just nu bara tårar att falla. Saknaden är så stor. Du var en så stor del av mitt liv. Trots att du blev gammal hade vi så mycket kvar att göra. Det fanns fortfarande planer på vad vi skulle hitta på. Du var med ändå in det sista. Aldrig klagade du trots att du de sista dagarna måste haft ont. Du ville fortfarande ha din mat och tiggde godis. Du skällde uppfodrande om du inte tyckte något gick fort nog.

När du försvann, försvann en del av mig. Mitt hjärta blöder. Du kommer alltid att leva kvar i mitt minne. Tack för den här tiden, jag hade önskat att den blivit längre. Vem ska jag nu träna med? Vem ska nu uppfodrande tjata till sig promenader? Vem ska tålmodigt följa med mig på utflykter och snällt vänta medan jag fotograferar? Min fina lilla snälla Cémbra. Du fanns alltid där när jag behövde tröst. Aldrig mer ska jag borra ner näsan i din nacke och känna din doft. Aldrig mer ska jag möta ditt vackra glada ansikte. Aldrig mer höra ditt skall. Det finns på bild och film, men det är inte samma sak.

Men, kanske möts vi igen. Kanske står du där då med Kim och väntar på mig. Just nu tänker jag mig att du är på en vacker plats tillsammans med Kim. Ni gräver sork ihärdigt, i timmar. Ibland tittar någon av er upp, ögonen är lyckliga och tungorna hänger. Ni har inte tid med mig, ni har fullt upp med att gräva och hitta på hyss. Jag hoppas det stämmer.

Du har inte längre ont. Smärtan och tröttheten kunde inte helt rå på dig även om den tog bort mycket. Dina glada ögon lös upp emellanåt men stunderna emellan blev längre. Till slut fanns inget kvar att göra. Nu har slöjan av smärta och trötthet lämnat dina ögon. Du har fått tillbaka din spjuveraktiga blick.

Cémbra du är saknad. Jag är så tacksam att jag fick möta dig och dela ditt liv. Jag kommer aldrig att glömma dig, älskade Cémbra. Vila i frid, jag hoppas vi möts igen.

Den allra sista promenaden sista dagen. Den blev bara runt tomten mer orkade du inte. Bilderna innan från den 11/5.

Vila i frid min käraste vän.


Cémbra 5 juli 2000 - 12 maj 2013